Nu jävlar.
Nu sprängs jag lite.
Jag vet absolut inget om mig själv. Inget förutom att om jag kommer för nära det normala, sprängs jag. Men det är alltid något att börja med. Jag har inte hittat något eget intresse själv. Jag tror det är storasyskon som gör det åt en, de hittar saker åt en att bli intresserad i. Om jag tycker något min syster hittar verkar roligt håller jag fast vid det. Tills någon säger att jag inte ska.
Det normala. Det enda som skrämmer mig. På rikigt. Om jag blir en i mängden som försvinner i massorna, kommer hela min värld kollapsa. Hittils har jag överlevt med absurda kläder eller konstiga intressen, coh det har hållit mig nöjd, ganska länge. Jag pratar med mig själv, alldeles för mycket för att det ska anses hälsosamt. Jag är egoistisk, uppblåst och så jävla ointressant. Och det värsta är, jag gör bara dethär för att någon anna gjort det innan mig. Aldring att kan vara orginell, jag vet knappt hur det stavas. Jag vet inte hur man gör, men det är precis så jag vill bli. Någon som går omkring med överdådliga kläder som ingen vill ha förutom jag, göra helt sjuka och coola saker som jag själv inte vet om, och at folk ska titta på mig. Ja, jag är sjuk i huvudet.
Jag behöver träffa mina vänner, jag vill prata med dem och ha det trevligt. Hos dem känner jag att jag inte måste vara ultra-unik eller rolig, eller snygg eller social. Jag kan bara vara, och allt är bara bra.